Rolldiktens jag: Aspekter på svenskspråkiga rolldikter från Bellman till Runeberg

Denna avhandling är en pilotstudie i den svenska rolldikten som det hittills inte har funnits en djupgående undersökning om. I en rolldikt möts läsaren av en jag-röst som är någon annan än författaren. Därför skiljer sig rolldikten från centrallyriken som kretsar kring poetens känslor och upplevelser, och som vi sedan romantiken har vant oss vid är den dominerande formen av poesi. I en rolldikt märker läsaren, förutom den fiktiva jag-rösten, också närvaron av en författarinstans som skapar det etiska och estetiska normverk diktens verklighet utspelar sig mot. Närvaron av såväl ett fiktivt jag som författarinstansen gör att det uppstår en spänning i dikten som aktiverar läsaren. Materialet i avhandlingen består av ett urval dikter från ca 1760 till 1840. Dikterna som analyseras inkluderar klassiker som Carl Michael Bellmans Opp Amaryllis ur Fredmans sånger och två av Johan Ludvig Runebergs idyllepigram ur Dikter II, men också numera i stort sett bortglömda författare som Wilhelm von Braun och Julia Nyberg (Euphrosyne) finns representerade. Avhandlingen fokuserar på rolldiktgenrens teoretiska aspekter och undersöker vilken funktion rolldiktsformen fyller. Avhandlingsförfattaren argumenterar också för att den klassiska retorikens karaktärsgestaltning, sermokinationen, kan ses som ursprunget till rolldikten. I avhandlingen undersöks också vad som händer med genren när klassicismen övergår i romantik.