Finlandssvenskt samtalsspråk

Ett område där svenskan i Finland uppvisar intressanta skillnader jämfört med svenskan i Sverige är samtalsspråket. Även om de flesta svenskspråkiga finländare förr eller senare lägger märke till att man samtalar på ett lite annorlunda sätt på svenska i Sverige än i Finland, finns det inte ännu en heltäckande bild av de skillnader som förekommer. I detta kapitel ska vi lyfta fram de fenomen som noterats i tidigare och pågående forskning samt diskutera vad fenomenen berättar om finlandssvenskt samtalsspråk och samtalsstil mer generellt. Infallsvinkeln är samtalsanalytisk men vi försöker hålla presentationen på en allmän nivå som inte förutsätter kännedom om tidigare forskning och forskningsmetodik.

Deltagare i samtal är engagerade i ett ständigt pågående dialogiskt växelspel med varandra, medan de som skriver vanligen formulerar sig utan direktkontakt med mottagaren. Talarna konstruerar sina inlägg löpande och responderar snabbt på vad den andra parten har sagt, de signalerar medhåll eller brist på detta, förvissar sig om den andras uppmärksamhet och orienterar sig mot lämplig social närhet eller distans i relation till samtalspartnern. De krav som den omedelbara sociala interaktionen ställer lämnar spår i samtalsspråket, som därför innehåller drag som saknas eller är mindre vanliga i skriftspråket.

De senaste decenniernas forskning har gett ny kunskap om det svenska samtalsspråkets egenart, bland annat vad gäller bruket av sociala signalord (diskursmarkörer) som aj och jå samt hur talarna formulerar och omformulerar sina yttranden i realtid. Det här kapitlet kan dock inte redogöra för alla aspekter av samtalsspråk eller de specifika villkor som råder i mikrosocial interaktion. I stället koncentrerar vi oss på vissa punkter där det finlandssvenska samtalsspråket avviker från sättet att samtala i Sverige. Som det kommer att visa sig handlar många av skillnaderna om centrala interaktiva praktiker, såsom bruket av sociala signalord.

Samtalsspråket innefattar naturligtvis en hel del social och regional variation också inom Finland, men detta beaktas inte i första hand i denna beskrivning. De språkdrag som vi tar upp är sådana som i varierande omfattning förekommer hos talare av svenska i Finland oberoende av region. Vi inleder med att diskutera signalord i avsnitt 1 och behandlar efter det bindeord som att i avsnitt 2. Referenspraktiker, dvs. metoder att hänvisa till någon eller något som har omtalats eller är bekant från en annan situation, tas upp i avsnitt 3. Mer allmänna aspekter av samtalsstil behandlas i avsnitt 4. Kapitlet avslutas med en diskussion kring finlandssvensk samtalskultur mer generellt.