Uppringaren öppnar samtalet: Svenska, finlandssvenska och finska konventioner

I det här bidraget tar jag upp mönster för självpresentationer på telefon i Sverige och Finland. Kärnmaterialet för den här jämförande studien kommer från två mindre samlingar av institutionella telefonsamtal, dvs. samtal till Giftinformationscentralen i Sverige och samtal till Luckans kulturtjänster i Helsingfors. Den gemensamma institutionella nämnaren innebär att detta inte är samtal mellan bekanta utan uppringaren förväntas presentera sig i början av samtalet, även om detta inte alltid sker. Den vanliga formen för dylika öppningsrutiner består av en hälsning, presentering av uppringarens namn och eventuellt orten man ringer från, allt i ett paket. Den här informationen inordnas dock på olika sätt i presentationerna i Sverige och Finland. Det vanliga finlandssvenska mönstret är ”nå de e NN här hej” medan man i Sverige säger t.ex. ”ja hej ja heter NN”. Skillnaderna gäller således bl.a. positionen för hälsningsfrasen, presenteringssyntaxen och de lokativa adverbiella leden. Det påfallande är att den finlandssvenska öppningsrutinen, dess pragma-syntax, har uppenbara likheter med liknande rutiner på finska.