Flerspråkig litteratur och läsare i interaktion

Välkommen till ett specialnummer av Edda som ur flera olika perspektiv sysselsätter sig med frågor om flerspråkig litteratur och läsare! Dess artiklar rör sig från flerspråkig avantgarde-poesi, som driver sina läsare-åhörare ut på djupt vatten, till en på det stora hela enspråkig roman vars subtila språkstrategier påminner läsaren om att hon nu befinner sig i en flerspråkig värld översatt till svenska. De visar resultaten av den förskjutning som pågår inom fältet – från att se litterär flerspråkighet som en given textuell egenskap till att förstå flerspråkighet som en händelse, som något som görs, till exempel i läsakten. Denna nya forskning placerar därför läsare, publiker och kontexter i centrum för studiet.
De fem artiklarna i detta nummer belyser på olika sätt interaktionen mellan flerspråkig text och läsare. I sin artikel, ”Situerad flerspråkighet – exemplet Caroline Bergvalls Drift” (ett verk som är dels en bok från 2014, dels en senare performance), prövar Karin Nykvist Roman Jakobsons klassiska kommunikationsmodell som verktyg för att utforska den flerspråkiga textens situering i tid och rum, mellan språk, publiker, kontexter och medier. Där
Jakobson kommer till korta tar performativitetsteori och Gilles Deleuzes tänkande om språkets stamning vid. På så vis möjliggörs en läsning av flerspråkighet där läsaren får delta, inte bara bli en mottagare.
Det mänskliga språkets gränser gentemot kodspråk är ämnet för Kristina Malmios artikel ”Du och jag, jag och du. Flerspråkighet, digitalisering och läsaren i Ralf Andtbackas Wunderkammer”. Medan litterär flerspråkighetsforskning nästan uteslutande har riktat in sig på naturliga språk och språkvarieteter vidgar Malmio perspektivet till den binära kodens språk. Hon visar hur Andtbackas experimentella dikter gång på gång aktualiserar närvaron av det digitala
och en underliggande binär kod. När dikterna på olika vis gör sina läsare uppmärksamma på kodens närvaro ställs de inför nya former av obegriplighet, något som kräver reflektion över läsarens relation till texten (och textens relation till läsaren) i termer av såväl frihet som tvång.
I artikeln ”Meningspotensialer og lesningens panta rhei-prinsipp. Flerspråklighet hos Kjartan Fløgstad” tar Anne Karine Kleveland avstamp i den norske författarens tänkande kring språk och språkspel för att undersöka hur läsare kan aktivera den flerspråkiga textens många kontexter och associationer, som sträcker sig över och genom språk. I Klevelands analys – liksom i Fløgstads poetik – blir läsningen aldrig färdig utan innebär ett ständigt nytt språkarbete, för varje läsare och varje läsning. Läsarens gåtlösande och läroprocess är även närvarande i Helena Bodins artikel ”Skriftens roll i skådespelet. Flerspråkighet och flerskriftlighet i Göran Tunströms Chang Eng”.7 Här blir skriftens modaliteter särskilt påtagliga genom den flerspråkighet som inbegriper olika skriftsystem – latinskt alfabet
respektive thaiskrift. Som Bodin visar är läsarens arbete med ordens ”ut- och insida” nödvändigt för att synliggöra hur sammanflätningens och utsägelsens problem bearbetats i Tunströms dramatext om de siamesiska tvillingarnas sammanväxta kropp.
Slutligen vidgar Julie Hansen i sin artikel ”En flerspråkig värld på svenska. Språkliga diskrepanser i Zinaida Lindéns roman För många länder sedan” perspektivet från texters flerspråkighet till de komplexa översättningsstrategier som på flera plan genomströmmar gestaltningen av flerspråkiga karaktärer och miljöer. Som Hansen visar, fungerar här romanens jagberättare, den ryska diplomathustrun, som en översättarfigur som förmedlar sin flerspråkiga
värld på svenska för svenskspråkiga läsare. Med hjälp av begreppen transmesis och transfiction friläggs här den metanivå i romanen där glappen mellan språken i den fiktiva världen och textens språk utmanar läsaren att reflektera över sin egen verklighets flerspråkighet.