Postposed demonstratives in Finnic and North Russian dialects

Denna forskning behandlar användningen och utvecklingen av demonstrativer som följer sitt huvudord, dvs. efterställda demonstrativer, som är kännetecknande för östliga östersjöfinska och nordryska dialekter. Några tidigare forskningar ser dessa efterställda demonstrativer som bestämda artiklar, medan senare forskningar också identifierar andra funktioner kopplade till informationsstruktur och diskurs. Eftersom efterställda demonstrativer inte är kännetecknande för alla östslaviska språk, föreslår flera forskningar att detta fenomen i nordryskan kan vara ett resultat av språkkontakt med den uraliska, särskilt östersjöfinska, befolkning som antagit ryska som andraspråk.

Målet med denna studie är att svara på följande tre frågor:
1) Hur fungerar efterställda demonstrativer som grammatiska markörer?
2) Vad berättar utvecklingen av demonstrativer om de östersjöfinska och slaviska språkens historia?
3) Är efterställda demonstrativer i nordryskan ett resultat av ett finskt substratum?

För att besvara dessa frågor undersöker denna studie talspråkskorpusar omfattande tretton östersjöfinska och två nordryska varianter, samt Novgorods näverdokument från 1000–1400-talen. Den typologiska analysen identifierar egenskaper och funktioner hos efterställda demonstativer ur olika perspektiv: ordföljd, fastsättning på huvudordet, syntaktiska och pragmatiska funktioner. Analysen kombinerar också resultaten med geografisk information, vilket visar korrelationen mellan lokaliseringen av språksamhällen och språkliga likheter mellan varianterna.

Resultaten föreslår följande tre slutledningar. För det första fungerar efterställda demonstrativer som grammatiska markörer vars grundfunktion är organisationen av informationsstruktur. Samtidigt har de som informationsstrukturella markörer för topik och fokus sekundärt också utvidgats till kontexter där de förekommer efter bestämda referenter och används för att markera talarens utvärdering. Denna funktionella utvidgning påträffas särskilt i nordryska dialekter och intilliggande östersjöfinska varianter i öster. För det andra har utvecklingen av demonstrativsystemet från uröstersjöfinska till moderna språk påverkats av senare kontakter mellan östersjöfinska undergrenar som delar areala drag. Utgående från dessa isoglosser kan det östersjöfinska demonstrativsystemet klassificeras i fyra grupper: 1) västliga (liviska, nordestniska och sydestniska), 2) centrala (votiska och ingriska), 3) karelska (olonetskarelska och nordludiska), och 4) östliga (sydludiska och vepsiska). För det tredje är den efterställda demonstrativen ”-to” och dess varianter i nordryska dialekter inte ett resultat av ett östersjöfinskt substratum utan av ett adstratum. Genom den gemensamma förstärkningen med den vepsiska demonstrativen ”se” har den oböjliga demonstrativen ”-to”, som ärvts från den centrala dialekten av mellanryska, utvecklat ytterligare böjningsegenskaper samt börjat förekomma oftare efter bestämda referenter. Sådan avancerad pragmatisk användning spreds senare också till ludiskan och olonetskarelskan.